Lùyìsī

Pensionärer, dessa underskattade människor. Dom flesta tycker att det bara finns en massa surgubbar och gnällkärringar. Och självklart är det så, MEN, det finns så många fler som är underbara. Det är klart att jag älskar min Farmor, Farfar, Morfar och även Mormor (när hon levde). Men just nu syftar jag på dom som jag inte har något band till. Dom jag kanske bara träffar en gång i mitt liv.
Vi bor i ett väldigt pensionärsfullt område, första gången vi skulle ha fest i lägenheten ville vi vara goda grannar och informera vårt pensionärspar som bor brevid oss. För såklart hade vi fördomar att dom skulle gnälla mest av alla under kvällens gång. Det enda vi fick till svar var "En fest! va roligt! är jag bjuden?".
Ett till exempel är när jag bara ska ta hissen, och där råkar stå en söt gubbe eller tant . Då är dom (flesta) så himla pratglada och trevliga. Inga osociala tråkmånsar som knappt hälsar på mig.
Jag behöver inte ens bo i samma område som dom. Idag när jag var på väg ut från konsum började jag knäppa min jacka på väg mot bilen, då hörde jag att en gubbe sa till mig "Ja visst är det kallt?"  med ett stort leende på läpparna.
Det va en så otrolig enkel mening, men oj vad han förgyllde min dag.
Ett leende eller bara en trevlig sak att säga kan göra så mycket i ens vardag!